2020 - Det märkligaste året i mannaminne

Jag brukar vara glad och förväntansfull på nyårsafton. Jag brukar tänka igenom året som gått och plocka fram guldkornen i minnet, samt visionera för det nya året.

I år – det antagligen märkligaste året i mannaminne – är det annorlunda. Visst finner jag guldkorn när jag tänker efter – men de har huvudsakligen med växtvärk att göra. Jag har vuxit, men det har värkt.

Det har värkt, därför att restriktionerna har gjort det tungt. Å andra sidan har restriktionerna gjort att jag vuxit. Men så här i slutet av året kan jag konstatera att det sannerligen är tungt, för än ser vi inte slutet.

Jag är förvisso glad denna dag – för 2020 kommer till ända. Men jag vet inte hur mycket jag vågar glädja mig över 2021. 

Jag är glad för vaccinet. Jag hoppas att vaccinet hjälper upp situationen, och jag gläder mig för alla som är beredda att ta det. Men … själv tog jag svininfluensavaccinet utan att blinka – och den här gången kommer jag att blinka! 

Visst kan jag göra en resumé över guldkornen från 2020, men jag tror att jag står över visionerandet för 2021. Som någon jag känner sade: ”Kanske det här är året när man blev cynisk.” Det är just sådana nyheter som man nu hör från t.ex. Spanien – om att man funderar på att införa en lista på vilka som tagit vaccinet – som gör att jag känner en oro för 2021. Tack till vaccinet, men nej tack till sanktioner för dem som inte vill ta det! 

Men till guldkornen …

• Jag hittade tillbaka till mig själv igen efter husbygget. 2019 var året när jag hade en livskris och 2020 var året när jag hittade mig själv igen. Det är till stor del tack vare den nedstängning som vi alla fick ta del av under våren.
• Nedstängningen ledde till en tung arbetsvår där all undervisning plötsligt skulle ske via internet. För studerande som inte kunde språket bra och inte var speciellt vana vid tekniken. Lycka till liksom! Samtidigt lärde jag mig massor som jag har haft och kommer att ha stor nytta av i nu i efterhand.
• Jag har fått känna av hur mycket jag lider av att sakna en kristen gemenskap. Det här är inte glädjefyllt alls, men desto mer glädjefyllt har det varit de få gånger jag har fått uppleva den här gemenskapen.
• I samband med att jag hittade tillbaka till mig själv under vårens nedstängning fick jag lära mig mycket om mig själv och mitt föräldraskap. Jag hittade nycklar till svårigheter jag upplevt, och jag känner att jag har en större insikt om mig själv efter detta.
• För första gången i livet har jag börjat se fram emot Jesu återkomst. Hittills har den enbart skrämt mig. Förvisso skrämmer den mig fortfarande i viss mån – och speciellt tiden innan Hans återkomst – men för första gången har jag med förväntan börjat se fram emot det nya liv och den nya värld Han har för oss. Det är som att mitt hopp mer och mer börjar stå till livet efter detta.
• I samband med min livskris 2019 försvann min trosglädje. Den fann jag igen i samband med att jag fann mig själv våren 2020. De bästa stunderna numera är de stunder när jag får göra något hemma – så som att städa - och samtidigt lyssna på en riktigt livgivande predikan eller undervisning. Tänk hur glädjefyllt det kan vara med en så liten sak!
• Jag fann en oväntad glädje i att bruka jorden här på gården. Ena stunden var det tungt och andra stunden tackade jag Gud för att jag fick bruka Hans jord. Kanske – och förhoppningsvis – kan det arbetet på något sätt i framtiden vara till välsignelse för någon.
• Sedan är jag alltid tacksam för nya bekantskaper och för bekantskaper som fördjupas.

Det var några guldkorn. Om det finns guldkorn betyder det också att det finns gråare stunder. En stark sådan är nog en utbredd avsaknad av nära kontakt till vänner. Det är säkert många som känt sig ensamma detta år, och jag är inget undantag. Visst har jag folk omkring mig, men jag undrar vart de nära relationerna försvunnit? Jag har alltid känt mig välsignad med många vänner och goda vänner. Och det är inte så att jag saknar vänner och bekanta – men det här året har belyst en brist – och det känns trist.

År 2021 då? Endera lär det bli bättre än 2020 – eller så sämre. Jag har ingen aning åt vilket håll det går, och vågar inte heller känna tillförsikt. Men det jag önskar för 2021 är att min relation till Gud och till några vänner kunde få fördjupas och så önskar jag mig ett glädjefyllt och berikande familjeliv. Sist och slutligen är det viktiga inte att livet går som på räls, utan att man får vara omsluten av Gud.

Människor som är mindre värda

I dagens värld finns många människor som anses mindre värda än andra. Människor vars alla rättigheter fråntas dem. För att den första och viktigaste rätten aldrig ges dem: den att få födas.

Före jag fortsätter vill jag poängtera att jag tror på en värld av sanning och nåd. Sanningen får inte tystas, men den som ångrar sina gärningar kan alltid få förlåtelse. Nåden ger alltid en möjlighet till nystart. Därför är det inte heller ett hinder att ändra åsikt i fråga om aborter även om man själv skulle ha utfört en sådan tidigare i livet.

Vad menar jag när jag talar om sanning i detta sammanhang? Jag menar att abortförespråkare lever i en illusion. Det funderas fram och tillbaka i vilken vecka livet månne börjar. Är det i samband med födelsen? När barnet skulle klara sig utanför livmodern? Eller när hjärtat börjar slå? Den här diskussionen skulle vi inte ha ifall det inte vore för det att människan gärna vill ha en utväg när livet inte blev som det var tänkt.

Det är en farlig diskussion där vi gör oss till Gud, med makt över andras död. Ifall det är vi som bestämmer när livet börjar, blir den tidpunkten godtycklig. Är man inte nöjd med vecka 12 kan man höja det bara man har ett någorlunda gott argument. Men faktum är att vid befruktningsögonblicket har ett nytt liv påbörjats och en livslång utvecklingsprocess startat. Vi kan göra många saker för att ta ansvar för att oönskade graviditeter undviks, men vid den tidpunkten är det för sent.

Och det här med att ta ansvar. Det är väl här det bränner, skulle jag säga. Vi har vant oss vid en lättsam livsstil, där vi inte behöver ta mycket ansvar för andra. Så vi offrar liv för att få fortsätta med den livsstilen.

Men det vill man ju inte vidkännas förstås. Att man offrar liv. Så man börjar tala om "att kvinnan har rätt till sin kropp". En märklig sak att säga, när det uttryckligen inte är kvinnans kropp, utan en helt ny individs kropp. Kvinnans framtid - ja. Men inte kvinnans kropp!

Så framtiden då. Låt oss tala om den. Jag är själv mamma och har upplevt hur det är att gå från frihet till full sysselsättning som mor. Det var en enormt stor, tung och påfrestande omställning för mig. Och det ansvaret fortsätter år efter år. Jag har full förståelse för att inte alla människor i alla situationer skulle vara beredda på den omställningen. Men livssläckning hör inte till lösningarna. Vi behöver arbeta preventivt!

En del säger att vi bör tillåta abort så att de barn som föds är önskade och får ett gott liv. Det är en fin tanke, men det är fortfarande en ursäkt för att fly en ansvarstagande livsstil. Vi bör jobba för att få ner antalet oönskade graviditeter samtidigt som vi jobbar för att  göra livet för de barn som föds så bra som möjligt.

Det är ett helt samhälle som behöver omformas. Visst skulle det vara svårt - men inte omöjligt! Inte när vi alla börjar värdesätta alla människors rätt att få födas. Exakt vilka slags förändringar som bör ske är något som ligger på samhällets gemensamma ansvar att fundera över.

Det grundläggande är en sexualetik där alla tar ansvar för sina handlingar. Både mannen och kvinnan behöver fundera när och med vem de är beredda att ha barn med. Frågan "tänk om vi blir gravida?" ska inte komma när den sexuella relationen påbörjats utan före! I min insändare i VBL och ÖT skrev jag att ansvaret för en graviditet ligger hos både mannen och kvinnan, om inte t.o.m. mera hos mannen. Kanske någon höjde på ögonbrynen åt det yttrandet. Det jag menar är att mannen behöver vara extra noggrann med att försäkra sig om att hans partner är beredd på att ta emot ett eventuellt barn. Har man makten att göra en annan person gravid har man också ett väldigt stort ansvar. Våldtäkt bör bestraffas hårt!

Och som det stod i insändaren som jag besvarade i VBL och ÖT, är en graviditet ingenting att ta lättvindigt. Därför bör inte heller sex vara något vi tar lätt på.

Jag tror att gravida kvinnor som inte lever i stabila förhållanden kan känna ansvaret för ett barn som överväldigande. Det är väldigt viktigt att den gravida kvinnan inte lämnas ensam i den situationen. Pappan bör finnas till hands och det bör vara tydligt att ansvaret för barnet ligger både på mamman och på pappan.

Sedan förekommer ändå fall när mamman och/eller pappan inte är kapabla eller beredda att sköta om ett barn. Då behöver samhället ha fungerande stödfunktioner, allt från tillfälliga insatser till adoption.

För att det här ska fungera behöver alla ta ansvar. Redan idag finns många människor som tar ansvar för att oönskade graviditeter inte blir av genom att avstå från sex tills rätt tillfälle kommer, människor som inte dricker alkohol till den grad att omdömet och kontrollen försvinner. Det finns människor som tar ansvar genom att välkomna också de oplanerade barnen, endera till den egna familjen eller till adoption. Ansvarstagande är ingen omöjlighet för människan.

Så ansvaret ligger på alla. Det gäller värderingar från barnsben, individuella val och samhälleliga stödfunktioner.

Livet är inte alltid lätt. Speciellt inte om vi vill värna om andra. Något måste vi offra, så vad väljer vi? Offrar vi sex för en tid, fyllor, bekvämlighet, god ekonomi, oviljan att stöda andra? Eller offrar vi hellre barn?

För de kristna som ännu tvekar vill jag infoga ett avsnitt ur psaltaren 139:

"Du har skapat mina njurar,

du vävde mig i moderlivet.

Jag tackar dig för att 

jag är så underbart skapad.

Underbara är dina verk,

min själ vet det så väl.

Benen i min kropp

var inte osynliga för dig

när jag formades i det fördolda,

när jag bildades i jordens djup.

Dina ögon såg mig

när jag bara var ett foster.

Alla mina dagar blev skrivna

i din bok,

formade innan någon av dem 

hade kommit."

(Ps 139:13-16)

Gud känner varje litet foster. Att förinta det är ett brott mot Gud, och vi kommer att stå till svars inför Honom!

Nu är det dags att skriva på medborgarinitiativet "De oföddas rätt"!

Krypa under en sten

Det blev en annorlunda vår i år. En tung vår för många. För mig gick våren ganska smärtfritt ändå - trots att det var tungt att ordna undervisning på distans - tack vare att vi fick ha barnen på dagis. Och tack vare att vi nu hade en egen gård! (Tack gode Gud att vi hann få ett eget hus!) 

Nu har hösten kommit och jag börjar tycka att våren t.o.m. var ganska enkel. “Åk hem och stanna där!” är ett ganska enkelt råd att följa. Nu är läget en annan. “Stanna hemma om du är förkyld!” är svårare att följa. Hur pass förkyld är förkyld? Och hur är det när barnen är förkylda? Åka på dagis med lite snuva? Åka på jobb om barnen är snuviga? Ett evenamang på kommande - säkert eller inte? När börjar en förkylning? När slutar den? Ska ett dyrt coronatest tas eller inte?

Det svåra nu är att ingen vet. Ingen vet vad som är säkert eller inte. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Jag måste bestämma själv - utan att kunna veta konsekvenserna. 

Det blir dyrt det här, hinner jag tänka. Många sjukdagar för lite snuva! Coronatester på löpande band. Någon betalar.

Sedan gillar jag inte riktigt mediernas rapportering av smittfallen. Från vårdens håll framhålls vikten av integritet, ändå rapporterar tidningarna i detalj om de smittade personernas förehavanden. Vi bor i Österbotten - det är inte så svårt att räkna ut saker!

Om jag tog våren med ro - ja, jag hade t.o.m. många insiktsgivande samtal med mig själv - är känslan nu mera uppgiven. Speciellt när jag tänker på mitt pågående halsont, och det faktum att jag verkar dra på mig en hel del förkylningar. Jag skulle vilja krypa under en sten! 

Att förvalta en jordplätt

I grunden är jag ointresserad av trädgårdsarbete. Min tidigare erfarenhet av det sträcker sig till ogräsrensning, som jag faktiskt kunde utföra ganska väl på avgränsade områden, tack vare min förmåga att fastna i detaljer. Men ett bekymmer är att jag alltid har haft svårt att veta vad som ska och vad som inte ska dras upp.

Trots mitt trädgårdsointresse får jag som fru till en trädgårdsentusiast numera ta mig i kragen, vare sig jag vill eller inte. Men jag tänker mig att det kanske är bra - för tänk om jag märker att jag faktiskt uppskattar det?

Den största aha-upplevelsen jag haft hittills i mitt liv angående trädgårdar är att jag faktiskt har en egen vision av en drömträdgård. Det är den stora orsaken till att det numera hos mig finns något som kunde klassas som trädgårdsintresse.

En fin insikt är att trädgårdsarbete är bra träning. Speciellt då vi talar om jordarbete och gräsmattsanläggning. Vi har fått sommarens första matjordslass, två till är att vänta snart, och jag vet att jag inte behöver bekymra mig om gymbesök.

Oerhört bra träning!

Jag kan inte lova att jag alltid kommer att uttala mig så här positivt om trädgårdsarbete - i grunden skulle jag ändå hellre göra andra saker - men jag tror det kan finnas något fint med detta arbete. Vi har nu fått tilldelat oss en plätt, och vad är väl finare än att vi brukar och förvaltar den här plätten och gör något fint av det? Jag fick nästan en religiös upplevelse när jag insåg att vi nu sysslar ungefär med den uppgift som Gud gav allra först åt Eva och Adam. Guds första arbetsuppdrag åt oss människor! När jag insåg det mitt i jordarbetet tackade jag Gud att jag får vara med och göra något fint av den här plätten, som ursprungligen skapades av honom.

Glädjefyllt att få jobba tillsammans.

Så länge barnen är små tror jag att jag kommer att glädja mig åt trädgårdsarbete, för det ger mig sysselsättning när jag är utomhus med barnen. Men ett orosmoln ser jag framöver när barnen blir större och inte längre behöver någon barnvakt. Kommer jag då att prioritera andra göromål? Jag vet inte, men förhoppningsvis kan jag under de kommande åren bygga upp ett hållbart trädgårdsintresse. Förhoppningsvis får trädgården något av den glans jag föreställer mig att den kunde ha, så att jag vill fortsätta att förvalta den.

Vilken tillfredsställelse att se gräsmattan breda ut sig!

2019 - En årsresumé

Det här var året när ...

• jag fick se Gambämark live. Yee.
• jag i frustration väntade på att få flytta in i vårt hus.
• jag försökte rensa bort onödiga saker från vårt hem.
• jag flyttade för förhoppningsvis sista gången på en lång stund.
• jag den första veckan i huset upplevde den konstiga känslan i att bo i ett hus som ingen någonsin bott i förr.
• jag fick börja spela på min djembe som jag inte vågat spela på i höghuset. Men jag fick också inse att  motivationen att spela inte är så stark utan ett sammanhang att spela i. Må det hittas ett sådant!
• jag fick en liten smak av frihet under några dagars arbetskonferens i Helsingfors.
• jag plockade bort den första fästingen någonsin från någon. Och jag trodde att livet var slut för den lille. Efter några veckors oro kunde jag sedan slappna av när ingen sjukdom brutit ut.
• jag reste till mitt andra hemland (Sverige) igen efter några års paus. (Okej, jag har bara bott där tre veckor, men jag har ju ändå medborgarskap i landet!)
• jag fick avsluta mitt första år som svensklärare för den nystartade ABC-kursen på EFO. Ett jobb som gjort mig mycket gott. Sedan fick jag ha mitt första betalda sommarlov.
• jag planerade ett digert sommarlovsprogram. Trots att början av sommarlovet gick åt till sjukdom och självömkan hann jag med förvånansvärt mycket (läste flera böcker, fick äntligen sporta mer än jag gjort på länge, och annat som jag glömt bort).
• vår trädgård – Anders pärla – började ta form. Många växter och grönsaker planterades.
• vår trädgård blev min sportplats. (Vilka möjligheter med en egen gård alltså!)
• jag upptäckte nyckeln till sportmöjligheter: Gör det hemma! Mitt i vardagslivet! Några (enstaka) redskap kan vara bra att införskaffa!
• jag fick spela volleyboll några gånger i Kvevlax tillsammans med bysbor.
• jag fick fortsätta gosa med min gosepojke Aaron.
• jag igen, för andra gången i livet, fick magbekymmer. Som sedan fortgått under hösten. Men som jag sedan fick diagnos för före jul. Och som jag sedan fick operationstid för. (Galla då alltså – släktfeil).
• jag fick fortsätta vara lärare för ABC-kursen och samtidigt vara med och starta upp DEF-kursen. Och samtidigt för första gången få användning av mitt sportintresse i jobbet när jag fick börja dra gympakursen.
• jag i slutet av året -  tack vare påtryckningar av min gymälskande son - fick köpt ett gymmedlemskap åt mig. Som jag kunnat utnyttja en gång på grund av förkylningar.
• jag för första gången målade en tavla i akryl (eller en tavla överhuvudtaget). Förhoppningsvis inte sista gången, och förhoppningsvis inte den bästa tavlan.

Sammanfattningsvis var det här året när livet började återvända efter en tuff byggprocess (garagebygget och något smått på huset återstår). Det var också ett år när jag i en stor känsla av maktlöshet började tänka att jag måste börja ta kontrollen över mitt liv. Det var också ett år av någon form av livskris som i någon mån börjat bearbetas.

För år 2020 önskar jag att livet ska fortsätta återvända.

Återkommande drömmar 4: Inhoppande fotbollsspelare

Följande av mina återkommande drömmar hör till det skamligare slaget. I alla fall om man mäter det mått av skam jag känner i själva drömmen.

Det går till så att man från mitt förra fotbollslag i akut behov av förstärkning ringer mig. Jag tackar ja till medverkan i matchen trots att jag vet att allt kommer att gå åt skogen.

Jag kommer för sent till uppvärmningen, jag har inte hittat alla mina forna fotbollskläder och de jag de facto hittat är för små. Jag försöker panikartat ringa hem för att se om något plagg ännu kunde hittas. Jag inser att jag inte kommer att hinna få fram all utrustning i tid.

Jag är smärtsamt medveten om att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag kommer att missa bollarna, inte hinna fram till dem i tid och storkna av utmattning efter några minuter. Hur pass medveten om detta är tränaren, undrar jag?

Ofta hinner jag inte ut på plan innan drömmen slutar, men hinner jag det, är det ungefär så här matchen börjar också.

De här drömmarna kommer antagligen av de ganska få erfarenheter jag har av att spela fotboll efter avslutad fotbollskarriär. En del erfarenheter känns okej, medan en del av dem är jobbiga. Så höjden av skam vore väl att hamna i den här situationen.

Återkommande drömmar 3: Flyg som kraschar

För några nätter sedan var jag med om det igen: en flygkrasch.

Stiger jag på ett flygplan i en dröm kan man räkna med att det kommer att gå åt skogen.

Mina flygdrömmar börjar sällan uppe i luften, utan själva stigningen har en viktig position i drömmen. Det är något olycksbådande med den. Det är som att jag redan då befarar att jag inte kommer att komma ner levande igen.

Ofta går det också snett ganska fort. Flygplanet får inte riktigt luft under vingarna. Vi flyger på låg höjd, piloten försöker nödlanda. Kanske längs någon liten, slingrig bilväg.

Som tur besparar mig drömmarna kraschen. Det har de alltid gjort, oberoende av vilken typ av fall det varit fråga om.

Det tråkiga är att de här drömmarna knappast botar den flygrädsla som smugit sig på under senare år. Om flygplan alltid ska associeras med krasch, så ... Eller vem vet, kanske jag blir så van med flygkrascher att de inte skrämmer längre?

Återkommande drömmar 2: Att flyga

I drömmar har jag utvecklat en förmåga som jag i det verkliga livet inte ännu lyckats med, nämligen att flyga.

Så här går det till:

Det börjar ofta med att jag inser att jag drömmer, och då tänker jag att jag ska passa på att testa om jag kan flyga. Så jag bara hoppar upp i luften och då bär det av.

Det här är alltid en trevlig upplevelse och utsikten är så fin!

Andra med flygupplevelser?

Återkommande drömmar 1: Studiepanik

Något som jag är fascinerad av är drömmar. Vilka spännande drömmar brukar ni ha på nätterna?

Jag har och har under livets gång haft olika återkommande drömmar. Tyvärr är många av dem ångest- och panikdrömmar, eller mer sofistikerade versioner av mardrömmar.

Den mest störande återkommande drömmen jag har haft de senaste åren avslöjar den angst jag en gång kände för mina studier.

Drömmen kommer med vissa variationer, men häri består kärnan:

Jag får reda på att jag har några studiepoäng kvar att arbeta in innan mina studier är fullbordade.

Drömmarna är alltid fyllda med ångest och utgången ser negativ ut.

Utgångspunkten i drömmarna är så gott som alltid att jag har hunnit flytta tillbaka till Österbotten. Så problemet är hur jag ska lyckas ro i land med mina kurser. Några gånger har jag också allvarligt övervägt att flytta tillbaka till Åbo, trots att jag eller Anders kanske har jobb, trots att vi kanske har barn.

Det jag nu funderar på är om det finns någon möjlighet att avstyra drömmarna? Jag vet att dagstankarna kan ha stor inverkan på nattsdrömmarna. Har ni några idéer?

Borde jag dagtid peppa mig själv med tankar om att jag faktiskt är klar med studierna, eller att ifall jag skulle ha något på oklart skulle det vara lättfixat med distansstudier? Skulle det kunna hjälpa?

Hur som helst, jag är kanske inte helt förvånad över att sådana här drömmar dyker upp med tanke på alla svårigheter med studieplanen som dök upp under min studietid. Men det är faktiskt fem år sedan jag blev klar nu!

Allt är till låns

Visst har jag tänkt den tanken förut, att allt vi har är till låns och att allt vi äger ska vi någon gång lämna ifrån oss. Då har jag främst tänkt på två saker:

1) Döden, den tidpunkt när vi lämnar allt vi har för att gå över till den andra sidan.
2) Barnen, dem får vi ha en tid men sedan bör vi, vare sig vi vill eller inte, låta dem gå vidare i livet.

Men när jag har läst min blogg från åren 2006-2010 blir det så tydligt att jag har haft saker i livet som jag inte längre har. Under vissa perioder i livet har jag haft saker som jag fått ge upp, saker som jag kanske inte ens märkt att jag gett upp, men som det nu en tid efteråt blir tydligt att jag har lämnat ifrån mig.

En gång i tiden fanns mina väninnor från hemkommunen nära till hands varje vardag. Nu får jag glädja mig de få gånger per år som jag träffar dem.

Många andra vänner har jag umgåtts intensivt med en viss period. Och smärtsamt kan det vara att märka att dessa vänner inte längre finns nära.

En gång i tiden bodde jag i Tyskland, åt tysk mat, drack tyskt vatten. Då hade jag den lyckan att befinna mig där. Men nu är det ett avlägset, avslutat kapitel i mitt liv.

Jag har levt på platser, rest till orter, umgåtts med vänner, som för en tid varit mina, men inte längre är det.

Och det känns så konstigt att läsa om tider i mitt liv när jag ägde saker som jag inte längre har tillgång till.

Så jag får konstatera att även de saker jag har idag en dag kommer att tas ifrån mig. Inte nödvändigtvis först när jag dör, det kan ske tidigare också. Jag borde alltså inte ta dem för givna utan njuta av att jag just nu äger dem.